Vad hände sen?
Det har gått en månad sedan jag kom hem och mötte mamma och pappa på Kastrup. Det känns som om jag varit hemma hur länge som helst men ändå inte. Skillnaden mot Sverige och USA är att här bara flyter allting på medan i USA var det alltid saker man räknade ner till då så mycket roligheter hände. Man saknade sin familj och i bakhuvudet hade man alltid en nedräkning till hemdatumet. Här i Sverige har datum och tid inte samma betydelse alls och det är väldigt skönt. Jag var lite rädd innan jag åkte hem att jag skulle haka upp mig på tiden så som jag lärt mig att göra i staterna men sedan jag satte foten hemma i lägenheten har jag inte känt något sådant alls.
För tillfället jobbar jag som timvikarie på ett ålderdomshem precis bredvid där jag bor. Jag trivs väldigt bra och försöker jobba så mycket jag kan. Jobbet varvas med att träffa mina älskade vänner och familj titt som tätt och få så många doser av dem som möjligt. Jag kommer alltid vara evigt tacksam för mina vänner (och min familj för den delen) då de är fantastiska. Jag hade nog glömt lite exakt hur fantastiska de är när man inte umgås med dem på 13 månader. Jag har saknat de alla så himlans mycket och att kunna gå hem till sina favoriter en vanlig tisdagskväll är guld värt!
Min plan inför framtiden är fortfarande väldig diffus. Jag kommer åka upp till Stockholm i slutet av februari för att hälsa på min släkt där men också massa nyfunna vänner från USA samt besöka universitet i Uppsala en dag. Det är universitetet jag vill gå på tror jag men känner ändå att jag vill kolla in det först. Vad jag vill plugga skiftar lite fram och tillbaka och det är lite småjobbigt. Jag vet vad jag vill rikta mig in på men inte exakt vad det blir och därför har jag bokat möte med en SYV i Uppsala också. Så till hösten kommer ni förmodligen hitta mig som nybliven student. Men sen igen, man vet aldrig vad som händer!
Det är jobbigt att vara hemma igen också då jag nu i efterhand misstänker att jag delvis åkte iväg ett år för att slippa alla "måsten". Jag vet inte exakt vad jag vill plugga eller vad jag vill bli vilket då gör min framtid lite blurrig för tillfället. Det är en stor omställning att lämna allt man känner till för att vara iväg ett år och skapa sig ett nytt liv, endast för att bryta upp sin vardag och åka hem. Det är jätteförvirrande! Jag är rätt säker på att de flesta hemkomna au pairer känner samma sak och det är väl naturligt när jag tänker efter.
8/9 december 2013:
"Nu ska jag försöka, observera försöka, varva ner ännu mer och med stora förhoppningar somna snart. Imorgon smäller det med all kraft och jag ska försöka plinga in minst en gång om dagen, det är målet i alla fall, om alla äventyr jag är med om hihi. Detta inlägget blev lite sisdär men tänk att hålla 1 miljon känslor och tankar i schak.. Jag är inte så bra på det helt enkelt :)))) ..... Och för att avsluta mitt svensk bloggande tänker jag citera en kär och känd replik vi ofta fått höra inom Melodifestivalen: "Sverige.. NU ÅKER VIIIIIIIIIIIII!!!!!!!!!"
Alexandra, ditt år kommer bli ett av de bästa i ditt liv. Du kommer få lära känna och lära älska en familj som till slut kommer bli DIN familj. Du kommer få träffa vänner för livet. Och du kommer skapa minnen du kommer bära med dig för all tid. Du kommer ha ett fantastiskt år och även om det är naturligt att vara rädd hade du inget att vara rädd för.
"If your dreams doesn't scare you, they're not big enough"
TACK FÖR ALLT BLOGGEN! TACK FÖR ALLT LÄSARNA! Nu är det dags att avsluta detta kapitel och vända blad. Hejdå Au pair-Alexandra!
TAAAAAACK FÖR EN FANTASTISK BLOGG! Mvh ett fan